Som vanligt för sent


Man skulle kunna säga att jag skriver på beställning men på riktigt är jag alldeles för självupptagen. Egentligen borde jag skriva om lobbyverksamhet men eftersom dålig karaktär är mitt andranamn har jag sittdansat och sjungit med till julmusik i snart 1 timma, vid ett tillfälle blev jag till och med lite tårögd av min egen röst.

I brist på saker att berätta men ett alldeles för stort ego tänkte jag bjuda på en lista över saker som får mig att rysa av obehag. Lite som hyenorna i Lejonkungen gör när de hör namnet Mufasa.

- Ordet mysa. Jag har inget emot själva aktiviteten (jo, det med) men ordet får mig att vrida mig i plågor. Och kalla aldrig ligga för att mysa, det är nästan lika illa som att säga älska. Huh.

- Stomper, både ordet och tinget. Tacka allra ödmjukast till min bildlärare från högstadiet som gjort så att jag aldrig kan se ett fadat blyertsstreck igen.

- Christer Sjögrens röst. Förlåt till morfar, kan nästan höra honom skälla från graven. Jag struntar i att hans röst är mjuk som sammet, en värdelös sammitsask som Emils pappa skulle sagt. Värdelös.

- Fråga Olle dokumentärerna, exhibitionisten inom de här människorna måste vara större än mitt ego. Jag kan inte ens titta fem minuter på programmet utan att rodna upp till hårfästet.

- Affären Desigaul, Desigual stavades det visst säger google. Omöjligt att stava, omöjligt att uttala och omöjligt att hitta ett enda fint klädesplagg även om du så är blind, döv, lam och stum SAMTIDIGT!

- Gubbsnytningar, det finns inget förutom ett Vasalopp som berättigar det här. Bara för att du passerat 60 betyder det inte att det är okej att dela med sig av sina kroppsvätskor. När vi ändå är inne på ämnet, folk som snyter sig, visserligen i näsduk, pluspoäng för det, men noggrant studerar innehållet. 

- Ulf Brunnberg, trist att han ska spela en sådan sympatisk figur i Jönssonligan när han i själva verket är ungefär lika sympatisk som en påse grus.

- Folk som inte älskar Lil Bub - världens mest fulländade katt, de halkar ner på listan och får umgås med Uffe.

Äh, nu ska jag nu jag ta mig i kragen och skriva klart den här uppgiften. (Läses: Nu ska jag titta på reprisen av unga mödrar och äta choklad) Det här var alldeles för mycket arbete. På återseende om ett år igen!

Wermland 4ever!

Har fallit in i någon form av "blogganda" helt plötsligt. Men räds icke, det här kommer inte vara långvarigt, utan är endast ett tecken på något för mycket fritid. Snart är jag förvärvsarbetare, dock i Värmland och jag känner redan tristessen krypa på. Missförstå mig rätt nu, jag älskar Värmland, men som min goda vän sa idag; Värmland är bäst på avstånd.
Sen till det faktum att jag inte känner en käft längre i min gamla hemstad, så mitt närmsta umgänge kommande 7 veckor kommer att vara min syster, mina föräldrar och min släkt. Dom är toppen på alla sätt och vis men det är inte direkt så att jag kan berätta för dom om pinsamma kvartitre sms, elaka män, bra män eller fylledumheter.
Det bra med en sommar i tristessens tecken är att jag kan jobba upp min kondition och komma i mitt livs form och kanske klara av att springa hela midnattsloppet i slutet av augusti.Och kanske under pistolhot och fylla, anmäler jag mig till Göteborgsvarvet.

Jag försöker peppa mig själv men jag ser mest ut som bilden nedan. 

Jag ser ut så här mest nu för tiden. Som att jag fått en stroke.  

Men trots det är jag inte alls så här munter



Alla goda ting är tre


Tre materiella saker jag skulle kunna offra någon kroppsdel för (typ vänster lilltå) utan inbördes ordning:
1. En skitsnygg klänning från french connection som får mig att dregla
2. Bilen från bondfilmen Älskade Spion, den kan köra under vattnet och har massa finesser som skulle vara absolut nödvändiga i min vardag.
3. En alldeles egen lägenhet med takrosetter, gärna fönster och väggar också, samt ett tak som får dig att känna motsatsens till klaustrofobi.

Tre maträtter jag inte skulle sluta äta ens om de så blev klassade som hälsofarliga, i inbördes ordning!
1. Korvstroganoff
2. Västerbottenostpaj med kräftor och aioli (jo, det räknas som en rätt)
3. Allt som mamma lagar förutom lutfisk!

Tre bra djur, definitivt i inbördes ordning!
1. Lama













2. Wombat









 3. Tapir











Tre youtubeklipp som aldrig blir tråkiga, går inte på något sätt att sätta i inbördes ordning.

1. Ha det så kult på restaurangen!


2. Star wars alpacas!


3. Prince Charles som lekfarbror




Tre kungligheter som jag skulle vilja spendera en dag med, gärna en natt också. Utan tvekan i inbördes ordning!
1. Svenske kungen
2. Prins Charles
3. Drottning Elizabeth

Tre saker på f som jag inte gillar
1. Fil
2. Film
3. Färgen lila

Tre nya intressen, absolut inte i inbördes ordning
1. löpning
2. gå i högklackade skor (jag försöker åtminstone övertyga mig själv om detta)
3. Djur och natur (räknas också som ett intresse då dessa med fördel kan kombineras)

Tre grejer jag aldrig skulle ge bort, lite inbördes ordning.
1. Mina kungatallrikar
2. Min flaska från Göteborgsvarvet
3. Min box med sällskapsresan-filmerna



Sjukdomen kommer till häst och går bort till fots

Jag har vart sjuk för första gången på 5 år. Jag har ett immunförsvar av stål, nästan, jag blir väääldigt sällan sjuk. I mellanstadiet var jag inte sjuk en enda gång, vilket jag tyckte var riktigt orättvist. Att vara sjuk när man var liten var rätt trivsamt, man fick glass om man hade ont i halsen, coca-cola om man spydde och man fick titta på hur mycket tv man ville medan någon annan såg till att resten av hushållet inte förföll.
Att vara sjuk nu är inte riktigt samma sak, jag har inte fått någon glass, för jag har ingen och ingen har köpt någon åt mig. Jag har visserligen fått titta på hur mycket tv jag själv har velat, det kan jag å andra sidan göra även utan feber, det är det fina med enmanshushåll. Det tråkiga med enmanshushåll och sjukdom är att varken disk, damm eller tvätt bryr sig om att du är sjuk. Disken måste diskas, tvätten måste tvättas, dammet måste dammas och tyvärr får man släpa sig upp och sköta det här själv. Det otacksamma enmanshushållet.
Men över till fördelarna med enmanshushållet, ingen störs av att du hostar hela natten utom du själv. Ingen annan behöver veta att du inte har duschat på fyra dagar, om du inte är dum nog att avslöja det på en blogg såklart. Ingen annan behöver heller veta att du ätit alla veckans mål mat i sängen, om du återigen inte är dum nog att avslöja det på en blogg. Ingen annan behöver heller lyssna på din förstörda röst som låter värre en en tonåring som just kommit i målbrottet och du kan avskräcka telefonförsäljare bara genom att svara i telefonen.

Viva la vida!

Sommar sommar sommar

och med ovanstående rubrik åsyftar jag såklart sommar i p1. Jag har idag lyssnat ikapp och imorgon klockan 13 är jag redo för nästa program. Jag lyssnar på alla, det är på gott och ont, hittills mest på gott men när det är på ont är det oftast outhärdligt.

Bästa hittills:
Mark Levengood - pratar man finlandssvenska kan det inte bli annat än bra. Jag skrattade högt för mig själv många gånger, delvis när han fick ett hus för att han verkade snäll och för att han hade fina slipsar och när han berättade om sin brevvän. Eller förresten, jag skrattade mest hela tiden och konstaterade efter programmets slut att jag nog gått och blivit lite förtjust i Mark L.
Clara Lidström - pratade delvis om något jag och alla tanterna diskuterat, nämligen om att vår generations benägenhet att dra sig mot 50-talet. Här har man i årtionden kämpat för jämställdhet, bränt bh'n och försökt lära män att göra hushållssysslor och så vill vi på vår fritid baka småkakor och ha vippiga kjolar? Hur som haver är det alltid härligt att lyssna på vettiga kvinnor som inte räds att leva som dom själva vill.
Jonas Jonasson - är författare till boken om den där hundraåringen. Jag har inte läst boken ännu av den enkla anledningen att jag som vanligt tror att storsäljare är synonymt med dåligt (sa hon som läst alla Harry Potter böckerna och hela Twilight-serien). Jonas visade sig var en fyndig man med trivsam dialekt. Jag har sett att många tyckte att hans sommarprat enbart var en lång sörja av skryt, må så vara, men jag tycker att det är rätt gött med lite renodlat skryt. Vill man ha blygsamt skryt kan man lika gärna läsa här

Sämst hitills:
Torgny Lindgren - det tog mig 2 dagar och en 9 kilometer lång cykeltur att ta mig igenom hans 50 minuter. Jag minns inte mycket förutom hans resonemang om de som spelade på såg. Dessa människor ville egentligen spela piano eller dragspel men fick enligt Torgny nöja sig med en såg.. vilket hån mot alla sågspelare!
Beate Grimsrud - jag gick in med ganska höga förhoppningar inför det här programmet. Jag hade sett en bild av henne där hon hade den konstigaste tröjan jag någonsin sett, inte ens i klass med gäddhängsklänningen. Jag trodde att med en sådan tröja kan det ju inte bli annat än bra, tji fick jag. Tröjan visade sig inte ha någon effekt på programmet och det enda minnesvärda var att man tydligen inte kan åka taxi från Torsby till Oslo, det kan vara bra att komma ihåg inför framtida äventyr.
Freddie Wadling - det visade sig att denne man hellre spelade musik än pratade och när han väl gjorde det sistnämnda mumlade han. Han fångade dock mitt intresse en gång, nämligen när han berättade om en vistelse i Ryssland där man inte kunde dricka av vattnet utan fick borsta tänderna i vodka, det föll mig i smaken.

Den lilla indiern

Igår åt jag pannkaka. Fyra stycken för att vara korrekt, en med socker, en vid spisen och två med keso. Keso smakar bäst om man kryddar det, så det gjorde. Föga förvånade kryddade jag med curry. Jag kan nu med glädje berätta att curry funkar jättebra till pannkaka. Det bor nog en liten indier i mig ändå.

Gött mus i Dals långed

Hej hej hej!
Det har kommit till min kännedom att det är roligare att läsa inlägg med mycket bilder, därför ska jag följa exemplet och gör detta till ett sådant inlägg.

I helgen var vi i Dals långed. Vi höll på att varken komma dit eller hem. Till att börja med fick vi skäll av tant på sj. Vi var tydligen dåliga och lata resenärer. Sen fick vi veta att vi skulle åka taxi från Vänersborg och inte buss som det var tänkt. Det kom ingen taxi så vi fick gladeligen hänga tillsammans med Vänersborgs lokala alkisar på tågstationen+hund som hette Stella.



Efter 1 och en halvtimma i helvetet på jorden a.k.a Vänersborgs tågstation kom taxi. Taxichauffören var snäll och tyst. Han kastade en Gps på mig men det var okej ändå.


I dals långed fick vi mat och fika. Fredrik uppförde sig illa så jag bestämde mig för att ge tillbaka med silent treatment.


Efter säkert en timma av tystnad lurades jag av min egen svettlukt och började prata igen. Tur var väl det för sen ringde Sara och sa att hon satt fast i Bengtsfors och det var kallt och mörkt. Vi fick låna bil och åka dit.
Efter att en frusen tant äntligen kommit till Dals långed åt vi mat. Det var gott och den innehöll mycket curry. Det var starkt.


Efter föda blev det intervju för vissa, alkohol för andra. Det tjötades in på småtimmarna då det blev dags att gå till sängs. Klara berättade hon hade haft en mus på besök. Han var tydligen söt, men vi tjötade bort honom.


Morgon därefter öste snön ner. Vi kollade på konst, åt och spelade Tomb Radier. Det sista nämnda gick sämst.


Slutligen påbörjade vi vår resa hem. Det var snöstorm och jag trodde att vi skulle dö i var och varannan vägkorsning. Ironiskt nog kom vi fram till Vänersborg igen i tid till tåget.


Slutligen var vi tillbaka där allt började, i staden på G. Vi bestämde oss för att aldrig lämna stadens gränser igen, åtminstone inte på ett bra tag (i mitt fall 5 dagar).