Vi flydde fältet mot skogen, ängarna och vänerhavet i eftermiddags. Fikapaus 1 togs efter 5 minuters gång, där efter gav vi oss in på en riktig 25öres väg kantad av blåbär, hallon, lingon och smultron. Hittade en hemlig strand vid ett skogsbryn där vi stannade för fika nummer 2 och fiskande. Jag drog upp en lax, en mört, en torsk och en regnbågsforell. Sanningen är egentligen att vi inte fick en enda firre på kroken, gifflar med kanelsmak är inte tillräckligt fint!
Vi vandrade vidare ut ur skogen och hamnade i Medhamn. Vi närmare oss strax ett gult hus där ifrån hörs ljudet från.. en påfågel? Inget vi hann att fundera över länge ändå då kacklande överröstas av två sjövilda barn som skriker någon form av rövarskrik. När dom ser oss längs vägen ylar dom och springer mot oss. Tur för oss var att en grind blockerade vägen mellan oss och barnen vad som hade hänt annars vågar vi inte ens tänka på. Ingen skulle sakna oss i Medhamn.
Vi fortsatte vår vandring och det verkar helt plötsligt väldigt logiskt att man blir skogstokig på landsbyggden. Det är 1 kilometer till närmaste hus, myggorna suktar efter dig 24 timmar om dygnet och tystnaden är så extrem att du kan höra en bil komma på 3 kilometershåll. Det trevliga med landsbyggden är dock husen och folket. Vi har hejjat på människor som aldrig förr och även stannat och pratat.
- Promenad?
- Javisst!
- Härligt!
Fika nummer 3 intogs i Broby, vi lyssnade på fårens bräkande och undrade över vad de egentligen sa. Sen var det bara att påbörja den 7,5 kilometers långa vägen tillbaka. Vi inledde lite fint med att se en kopparödla. Jag skrek så att jag väckte upp närmaste hushållen. Därefter såg vi minst 10 grodor. Sen såg vi en platt orm och ytterligare en kopparödla. Mörkret börja fall väldigt snabbt nu, innan vi visste ordet av var det kolsvart och de vidrigaste av avskum visade sig, fladdermössen. Dom var helt klart efter oss i minst 3 kilometer, och lågt flög dom, jag är 100 % säker på att de var ute efter mig.. näst intill 110 % säker.
Det visade sig att vägen vi nu vandrade på var en riktig ettöresväg. Det var så mörkt att vi knappt såg handen framför oss längre. Bakom varje gran tycktes det lura vargar, vildsvin och älgar. Lyckan var fulländad när vi tillslut nådde bilen.
Bilturen var inget halleluja-moment, någon (pappa) hade mixtrat med ljusen så det tog lång tid innan vi fick på helljusen. Vi mötte en grävling på vägen hem, jag och Fredrik skrek lyckligt för i Kristinehamn är grävlingar ungefär lika stort som Michael Jackson. De blir tv-kändisar, omskrivna i lokaltidningen, fotograferade och beundrade.
Det är dagar som denna som får mig att överleva hösten. Det må vara klyschigt, men värmländsk sommar kan vara det bästa. För det är jävligt najs att vandra fram på en grusväg kantad av bär med vänern kluckade brevid sig och solen gassade i ansiktet.
