Har fallit in i någon form av "blogganda" helt plötsligt. Men räds icke, det här kommer inte vara långvarigt, utan är endast ett tecken på något för mycket fritid. Snart är jag förvärvsarbetare, dock i Värmland och jag känner redan tristessen krypa på. Missförstå mig rätt nu, jag älskar Värmland, men som min goda vän sa idag; Värmland är bäst på avstånd.
Sen till det faktum att jag inte känner en käft längre i min gamla hemstad, så mitt närmsta umgänge kommande 7 veckor kommer att vara min syster, mina föräldrar och min släkt. Dom är toppen på alla sätt och vis men det är inte direkt så att jag kan berätta för dom om pinsamma kvartitre sms, elaka män, bra män eller fylledumheter.
Det bra med en sommar i tristessens tecken är att jag kan jobba upp min kondition och komma i mitt livs form och kanske klara av att springa hela midnattsloppet i slutet av augusti.Och kanske under pistolhot och fylla, anmäler jag mig till Göteborgsvarvet.
Jag försöker peppa mig själv men jag ser mest ut som bilden nedan.
Jag ser ut så här mest nu för tiden. Som att jag fått en stroke.
