It was my understanding that everyone had heard..
Det blir aldrig tråkigt!
jag ska bli en riktigt bloggare..
Jag har sakta men säkert förstått värdet i att uppdatera min blogg kontinuerligt, hur ska mina vänner annars veta vad jag gör?
Så därför får jag väl börja med att berätta om helgen, för att därefter närma mig dagen.
I fredags hade vi festivitet. Klockan fem togs första ölen och strax därefter en shot (tequila t.o.m. , dock utan tredje året effekt). Vissa festdeltagare tog sig dit trots känningar av magsjuka, andra tänkta deltagare dök inte upp alls. Vi diskuterade dålig socialkompetens ett tag, men kom sedan överens om att fokusera och vara glada för dom som kom dit.
Under kvällen väcktes några obehagliga minne till liv. Jag och Starlight rodnade ikapp i soffan, medan David och Fredrik låg dubbelvikta av skratt. Rättvis fördelning.
Senare började vi fundera över personer vi kände och kunde tillslut inte hejda oss och var helt enkelt tvungna att höra av oss till Sandra för att få veta ett och annat.
Festen slutade redan halvtvå, då var orken slut och vi åt mat och kollade på sällskapsresan.
Jag och Sara började diskutera vad kultvärde är. Det slutade med att vi båda blev arga och gick och la oss.
Lördagen vaknade vissa upp med bakfylla, andra inte. Runt klockan fyra insåg vi att vädret inte alls var speciellt pjåkigt och bestämde möte med Starlight i slottskogen. Solen sken och djuren hade fått ungar. Efter promenad och djur åkte vi hemåt. Det blev bråttom då earth hour strax skulle börja, men precis till halvnio var falafelen klar och intogs i mörkret.
Kvällen bestod av filmtittande, den ena var det läskigaste jag sett... eller halvsett. Jag blundade och höll för öronen genom halva filmen. Filmen därefter skulle tydligen var bra på alla sätt. Huruvida det var fallet kan jag inte säga eftersom jag somnade efter en kvart.
Stella sov kvar på soffan den natten, vilket var tur eftersom jag var alldeles för uppskrämd för att sova själv.
Dagen därefter vaknade vi med tuppen klockan nio trodde vi, det visade sig att det faktiskt var tio. Braaaa!
Måndagen och söndag ägnades åt att rensa ur graderoben.
Idag försöker jag studera och förstå mig på marknadskommunikation. Det verkar tricky, men ska nog gå vägen tillslut.
Imorgon är det onsdag, då ska jag med Sandra till charlestown och kolla glajjer.
Se nu vem som är en riktig bloggare!
Så därför får jag väl börja med att berätta om helgen, för att därefter närma mig dagen.
I fredags hade vi festivitet. Klockan fem togs första ölen och strax därefter en shot (tequila t.o.m. , dock utan tredje året effekt). Vissa festdeltagare tog sig dit trots känningar av magsjuka, andra tänkta deltagare dök inte upp alls. Vi diskuterade dålig socialkompetens ett tag, men kom sedan överens om att fokusera och vara glada för dom som kom dit.
Under kvällen väcktes några obehagliga minne till liv. Jag och Starlight rodnade ikapp i soffan, medan David och Fredrik låg dubbelvikta av skratt. Rättvis fördelning.
Senare började vi fundera över personer vi kände och kunde tillslut inte hejda oss och var helt enkelt tvungna att höra av oss till Sandra för att få veta ett och annat.
Festen slutade redan halvtvå, då var orken slut och vi åt mat och kollade på sällskapsresan.
Jag och Sara började diskutera vad kultvärde är. Det slutade med att vi båda blev arga och gick och la oss.
Lördagen vaknade vissa upp med bakfylla, andra inte. Runt klockan fyra insåg vi att vädret inte alls var speciellt pjåkigt och bestämde möte med Starlight i slottskogen. Solen sken och djuren hade fått ungar. Efter promenad och djur åkte vi hemåt. Det blev bråttom då earth hour strax skulle börja, men precis till halvnio var falafelen klar och intogs i mörkret.
Kvällen bestod av filmtittande, den ena var det läskigaste jag sett... eller halvsett. Jag blundade och höll för öronen genom halva filmen. Filmen därefter skulle tydligen var bra på alla sätt. Huruvida det var fallet kan jag inte säga eftersom jag somnade efter en kvart.
Stella sov kvar på soffan den natten, vilket var tur eftersom jag var alldeles för uppskrämd för att sova själv.
Dagen därefter vaknade vi med tuppen klockan nio trodde vi, det visade sig att det faktiskt var tio. Braaaa!
Måndagen och söndag ägnades åt att rensa ur graderoben.
Idag försöker jag studera och förstå mig på marknadskommunikation. Det verkar tricky, men ska nog gå vägen tillslut.
Imorgon är det onsdag, då ska jag med Sandra till charlestown och kolla glajjer.
Se nu vem som är en riktig bloggare!
Bloggarns tös
Fredag: Vm i socialkompetens
Lördag: Bakfullare än en Kristinehamnare i australien. Ny fest, fick lämna walkover efter en öl
Söndag: Hungrigare än en gammelhund med stor aptit
Måndag: Slog ett slag för studierna med misslyckades
Idag: Dags att banka in vett
Imorgon: Planera Rom
Så, här är de senaste dagarnas aktiviteter, samt kommande dagar.
Jag ville bara visa att jag faktiskt lever
Lördag: Bakfullare än en Kristinehamnare i australien. Ny fest, fick lämna walkover efter en öl
Söndag: Hungrigare än en gammelhund med stor aptit
Måndag: Slog ett slag för studierna med misslyckades
Idag: Dags att banka in vett
Imorgon: Planera Rom
Så, här är de senaste dagarnas aktiviteter, samt kommande dagar.
Jag ville bara visa att jag faktiskt lever
Dags att tåga
Sitter på tågstationen i karlstad och väntar på att få åka.. hem? Göteborg i alla fall. Folk jäktar till tåget som går om en kvart och dom började springa redan för en halvtimma sedan.
Hur som helst, jag har vart uppe sen halvsex. Körde bil mellan 7 och 8. Det var kämpigt efter två timmar sömn i natt.
Nu väntar 3 timmars tåg, därefter rusa till skolan för att förbereda kommande redovisning. Ikväll måste det tvättas och kanske städas, men främst skvallras.
Hur som helst, jag har vart uppe sen halvsex. Körde bil mellan 7 och 8. Det var kämpigt efter två timmar sömn i natt.
Nu väntar 3 timmars tåg, därefter rusa till skolan för att förbereda kommande redovisning. Ikväll måste det tvättas och kanske städas, men främst skvallras.
Dödsångest á 120 minuter
Fallet är så här, efter mycket tjat och gnat har jag bestämt mig för att ta körkort (igen). Jag är säkerligen den enda i Sverige, förutom några av min vänner, som är 21 år och inte har körkort. Tanken har slagit mig mer än en gång att jag faktiskt borde fixa det där, sagt och gjort bestämde jag mig att ta tjuren vid hornen nån gång under december.
Det har faktiskt, hör och häpna, gått riktigt bra. Den där panik känslan och dödsångest jag hade förr har inte kommit fram igen. Enda gången jag grät var när jag körde in i brevlådan.
Jag tycker själv att jag faktiskt är rätt bra på att köra bil, däremot är jag dålig på att backa men det är det många som är.
Det här goda självförtroendet gjorde att jag idag var lugnare än någonsin när vi åkte mot grums. Och inte förens jag gick på den där jävla isbanan kände jag ångesten komma krypande.
Till en början gick det bra, då vi faktiskt bara körde 30 km/h och fick ha abs-bromsar. Sen gick det utför.
Jag vill tillägga att jag inte är tjejen som tycker att det är roligt att åka snabbt eller sladda med bilen på is. Självklart har jag därför snurrat och fått sladd mest av alla idag.
Jag har hyperventilerat, skakat och nästan börjat gråta för att jag trott att nu är det ute med mig.. Med andra ord så har jag aldrig känt att jag stirrat döden i vitögat så många gånger på två timmar.
Dödsångest á 120 minuter.
Varför har alla försökt lura mig och sagt att halkbanan är kul?
Jag börjar tro att alla ni som sagt hur kul det är egentligen har någon underlig fetisch där själva nöjet är att vara så nära döden som möjligt. Ni gillar säkert att leka med knivar, pistoler och geväder också!
Därmed vill jag avslut och säga till den som någonsin funderat: Halkbanan är INTE kul, det är ren och skär dödsångest i två timmar.
Det har faktiskt, hör och häpna, gått riktigt bra. Den där panik känslan och dödsångest jag hade förr har inte kommit fram igen. Enda gången jag grät var när jag körde in i brevlådan.
Jag tycker själv att jag faktiskt är rätt bra på att köra bil, däremot är jag dålig på att backa men det är det många som är.
Det här goda självförtroendet gjorde att jag idag var lugnare än någonsin när vi åkte mot grums. Och inte förens jag gick på den där jävla isbanan kände jag ångesten komma krypande.
Till en början gick det bra, då vi faktiskt bara körde 30 km/h och fick ha abs-bromsar. Sen gick det utför.
Jag vill tillägga att jag inte är tjejen som tycker att det är roligt att åka snabbt eller sladda med bilen på is. Självklart har jag därför snurrat och fått sladd mest av alla idag.
Jag har hyperventilerat, skakat och nästan börjat gråta för att jag trott att nu är det ute med mig.. Med andra ord så har jag aldrig känt att jag stirrat döden i vitögat så många gånger på två timmar.
Dödsångest á 120 minuter.
Varför har alla försökt lura mig och sagt att halkbanan är kul?
Jag börjar tro att alla ni som sagt hur kul det är egentligen har någon underlig fetisch där själva nöjet är att vara så nära döden som möjligt. Ni gillar säkert att leka med knivar, pistoler och geväder också!
Därmed vill jag avslut och säga till den som någonsin funderat: Halkbanan är INTE kul, det är ren och skär dödsångest i två timmar.
Nyårsfestiviteten
jag kan inte sova, men det kom väl inte som någon nyhet för någon?
nyårsfirandet var fint. Det är konstigt, man lägger ner som många timmar och dagar på att förbereda och planera och innan man vet ordet av är det över. Kvällen gick otroligt snabbt, jag hade både kul och inte kul om man får uttrycka det så. Vissa människor visade sitt sanna jag, och det gjorde mig både arg och ledsen. Man ska aldrig upphöra att förvånas över hur vissa människor kan tänka sig att göra vad som helst för att få tillbaka någon man borde kommit över sedan länge.
Annars var kväll fin, tyvärr hängde den dåliga stämning kvar för min del och det blev aldrig riktigt det samma som innan den förstördes.
Idag stod vi också för städningen. Det är något jag aldrig i hela mitt liv vill uppleva igen.
Lukten av gammal öl, potatisgratäng och socker låg som ett täcke i hela stugan. På golven hade folk slängt saker, hällt öl, hältl vin, tappat ett glas panacotta och ännu mer där till. Man tänker aldrig på hur mycket man skitar ner på en fest om man inte är den som städar dagen därefter.
Alla som var där står i djuuuup tacksamhetsskuld till oss nu.
nyårsfirandet var fint. Det är konstigt, man lägger ner som många timmar och dagar på att förbereda och planera och innan man vet ordet av är det över. Kvällen gick otroligt snabbt, jag hade både kul och inte kul om man får uttrycka det så. Vissa människor visade sitt sanna jag, och det gjorde mig både arg och ledsen. Man ska aldrig upphöra att förvånas över hur vissa människor kan tänka sig att göra vad som helst för att få tillbaka någon man borde kommit över sedan länge.
Annars var kväll fin, tyvärr hängde den dåliga stämning kvar för min del och det blev aldrig riktigt det samma som innan den förstördes.
Idag stod vi också för städningen. Det är något jag aldrig i hela mitt liv vill uppleva igen.
Lukten av gammal öl, potatisgratäng och socker låg som ett täcke i hela stugan. På golven hade folk slängt saker, hällt öl, hältl vin, tappat ett glas panacotta och ännu mer där till. Man tänker aldrig på hur mycket man skitar ner på en fest om man inte är den som städar dagen därefter.
Alla som var där står i djuuuup tacksamhetsskuld till oss nu.
Saaaaay waht?!?!
Gårdagen gav bara bra besked. Bra sa jag.
Idag gav dåliga besked. Synn sa jag.
Jag står som tredje reserv till den utbildning jag sökt. Jag har aldrig stått reserv till nått. Jag har dessutom gått runt och lurat mig själv att mina betyg skulle vara bra. Kanske ska man stiga ner från de vita hästarna och börja se saker i dess riktiga ljus?
Jag sitter på allvar och funderar på om jag ska läsa upp mina betyg. Tanken har aldrig slagit mig förut, och jag har kommit in på allt jag har sökt tidigare.
Kanske. Kanske inte.
Nästa vecka blir hysterisk, minst sagt. Jag är nervös men mest förväntansfull.
Nu måste jag plugga som att det inte finns någon morgondag. Scheisse!
Idag gav dåliga besked. Synn sa jag.
Jag står som tredje reserv till den utbildning jag sökt. Jag har aldrig stått reserv till nått. Jag har dessutom gått runt och lurat mig själv att mina betyg skulle vara bra. Kanske ska man stiga ner från de vita hästarna och börja se saker i dess riktiga ljus?
Jag sitter på allvar och funderar på om jag ska läsa upp mina betyg. Tanken har aldrig slagit mig förut, och jag har kommit in på allt jag har sökt tidigare.
Kanske. Kanske inte.
Nästa vecka blir hysterisk, minst sagt. Jag är nervös men mest förväntansfull.
Nu måste jag plugga som att det inte finns någon morgondag. Scheisse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)