Dödsångest á 120 minuter

Fallet är så här, efter mycket tjat och gnat har jag bestämt mig för att ta körkort (igen). Jag är säkerligen den enda i Sverige, förutom några av min vänner, som är 21 år och inte har körkort. Tanken har slagit mig mer än en gång att jag faktiskt borde fixa det där, sagt och gjort bestämde jag mig att ta tjuren vid hornen nån gång under december.
Det har faktiskt, hör och häpna, gått riktigt bra. Den där panik känslan och dödsångest jag hade förr har inte kommit fram igen. Enda gången jag grät var när jag körde in i brevlådan.
Jag tycker själv att jag faktiskt är rätt bra på att köra bil, däremot är jag dålig på att backa men det är det många som är.
Det här goda självförtroendet gjorde att jag idag var lugnare än någonsin när vi åkte mot grums. Och inte förens jag gick på den där jävla isbanan kände jag ångesten komma krypande.
Till en början gick det bra, då vi faktiskt bara körde 30 km/h och fick ha abs-bromsar. Sen gick det utför.
Jag vill tillägga att jag inte är tjejen som tycker att det är roligt att åka snabbt eller sladda med bilen på is. Självklart har jag därför snurrat och fått sladd mest av alla idag.
Jag har hyperventilerat, skakat och nästan börjat gråta för att jag trott att nu är det ute med mig.. Med andra ord så har jag aldrig känt att jag stirrat döden i vitögat så många gånger på två timmar.
Dödsångest á 120 minuter.
Varför har alla försökt lura mig och sagt att halkbanan är kul?
Jag börjar tro att alla ni som sagt hur kul det är egentligen har någon underlig fetisch där själva nöjet är att vara så nära döden som möjligt. Ni gillar säkert att leka med knivar, pistoler och geväder också!

Därmed vill jag avslut och säga till den som någonsin funderat: Halkbanan är INTE kul, det är ren och skär dödsångest i två timmar.