Två saker jag funderat över den här veckan:
1. Varför dyker Martin Timell upp bakom varje hörn? Martin, jag misstänker inte att du försöker stalka mig eller propagera för dina fantastiska tv-program (förlåt mamma!) hur kommer det sig att du är där varje gång jag slår på televisionen, öppnar tidningen eller googlar på webben? Och om ni nu tror att fly till internationella tv-program skulle vara lösningen för att undvika Martin, kan jag dessvärre berätta att ni skitit i det blå skåpet. På CBS 60 minutes berättade de att allt fler människor i Sverige börjar att snusa för att det ses som ett "hälsosamt" substitut till cigaretter. De ska därmed intervju någon som kan statuera som exempel för alla dessa svenskar , och vem väljer man, Martin Timell såklart. Kom igen, varför? Det måste väl funnits något bättre val? Hur gick diskussionen på redaktionen inför det här programmet. " Vi behöver någon svensk som valt att avvänja sitt rökbehov genom att börja snusa istället. Hmm, den där Martin Timell vet ni, trevlig kille i flanellskjorta och snickarbälte, han måste väl ge trovärdighet till den här studien? Ja, honom tar vi!"
2. Varför har man "öppen scen" på ett bibliotek? Det räcker så
Två saker jag drömt den här veckan:
1. Inatt drömde jag att jag var hemma hos en barndomsvän. Hon hade en svart hund som var mjuk som ett gosedjur, två svarta kaniner och ytterligare ett djur som jag var livrädd för. Och i drömmen kunde jag för mitt liv inte komma på vad djuret hette, men farligt var det så jag stängde in mig i hennes tvättstuga. När hon sedan kom hem blev hon arg för att jag inte ville gosa med det okända djuret, det okända djuret var en skunk. Hon tog upp skunken och kramade den och jag började jaga efter den mjuka hunden
2. En en annan natt drömde jag att jag satt på en tågstation med Curt Cobain, det visade sig sedan att han försökte smuggla droger i golvlister så från ingenstans kom massa vakter och poliser och riktade sitt gevär mot mig och Curt sprang sin väg. Därefter blev jag kidnappad till ett tåg med några som i drömmen var min mamma och min syster. Tiden gick och vi var fångade på tåget som bara åkte runt runt utan mål. Jag och min syster trodde att en viskning var vanlig samtalston för vi fick endast viska på tåget. Sedan skulle vi baka lussebullar på tåget, och våra kidnappare visade sig. De hälsade på oss med "godmorgon mina älsklingar". Kidnapparna var Claes Malmberg och Peter Settman.
Sol i sinne brun inne
Ute skiner solen och varje gång det blåser till lite försiktigt kommer en doft av nyklippt gräs och sommar in genom fönstret. Krokusarna blommar i rabatten och knopparna på trädens grenar börjar synas.
Själv sitter jag i en varm lägenhet med en dator som surrar och ett huvud som ekar tomt. Fick jag välja skulle jag hellre sitta på en uteservering och dricka öl, kanske en kaffe, till och med ett glas vatten skulle funka just nu. Istället sitter jag här och skriver ett arbete om demokrati och eu, det kunde vart spännande, men för tillfället pockar för mycket annat på min uppmärksamhet.
Jag är inte speciellt förtjust i läget just nu, inte bara på grund av skolarbete och väder, jag är trött helt enkelt.. trött på ovisshet, trött på relationer, trött på tystnad och trött på rädslan över att begå gamla misstag jag en gjorde och alla de misstag alla andra begick åt mig.
Själv sitter jag i en varm lägenhet med en dator som surrar och ett huvud som ekar tomt. Fick jag välja skulle jag hellre sitta på en uteservering och dricka öl, kanske en kaffe, till och med ett glas vatten skulle funka just nu. Istället sitter jag här och skriver ett arbete om demokrati och eu, det kunde vart spännande, men för tillfället pockar för mycket annat på min uppmärksamhet.
Jag är inte speciellt förtjust i läget just nu, inte bara på grund av skolarbete och väder, jag är trött helt enkelt.. trött på ovisshet, trött på relationer, trött på tystnad och trött på rädslan över att begå gamla misstag jag en gjorde och alla de misstag alla andra begick åt mig.
long time no see
jag verkar nu mer på www.harduintelastminblogg.blogspot.com därav dom dåliga uppdateringarna här.
Kanske tar jag chansen att skriva annat här, kanske inte.
I veckan var jag, Sara och Stella på Ikea. Vi gjorde som vi brukade, sparade hundralappar, åt köttbullar och drack gratis kaffe.
Jag är stolt ägare av ett ikea family-kort, eftersom det helt klart heter family delar jag det med min nya familj. Jag och Sara figurerar som mammor, Stella är barnet, medan Fredrik är katten.
Den perfekta kärnfamiljen.
På tisdag kommer mamma hit för operation. Jag kommer självklart vara orolig i vanlig ordning. På fredag kommer pappa för att banka upp spegel, list och farfar på väggen.
Varenda helg framöver är bokade med något trevligt, andra advent åker jag till värmland för att närvara vid Hugos dop. Tredje advent är det dags för världens bästa julbord och därefter åker vi alla mot värmland för julfirande.
Så ser läget ut framöver, jag gillert, vi gillert, du gillert!
Kanske tar jag chansen att skriva annat här, kanske inte.
I veckan var jag, Sara och Stella på Ikea. Vi gjorde som vi brukade, sparade hundralappar, åt köttbullar och drack gratis kaffe.
Jag är stolt ägare av ett ikea family-kort, eftersom det helt klart heter family delar jag det med min nya familj. Jag och Sara figurerar som mammor, Stella är barnet, medan Fredrik är katten.
Den perfekta kärnfamiljen.
På tisdag kommer mamma hit för operation. Jag kommer självklart vara orolig i vanlig ordning. På fredag kommer pappa för att banka upp spegel, list och farfar på väggen.
Varenda helg framöver är bokade med något trevligt, andra advent åker jag till värmland för att närvara vid Hugos dop. Tredje advent är det dags för världens bästa julbord och därefter åker vi alla mot värmland för julfirande.
Så ser läget ut framöver, jag gillert, vi gillert, du gillert!
090913
Det kvittar nog hur gammal du blir, ett dödsfall slår dig alltid ur gängorna på ett helt oförklarligt sätt.
Idag är jag ur gängorna
Idag är jag ur gängorna
Nu går skam på torra land..
idag har jag åkt vattenskidor!
Fast om jag verkligen åkte kan ju diskuteras. Jag föll mest, både framåt bakåt åt sidan och under vattnet. Jag insåg till min förtvivlan att det som fattades var armmuskler så till nästa sommar ska jag briljera, både med nya armmuskler och vattenskidskills.
Efter vattenskidåkning blev det bananbåt, jag har nog inte skrattat och skrikit så mycket sen första gången jag åkte balder.
Den som hade önskat sig en rofylld eftermiddag på vänerhavet gjorde misstaget att vara i närheten av oss. Skrikande och skrattet fortsatte tills vi alla flög av i en jävla fart. Jag snurrade så många varv i vattnet att jag inte längre förstod vad som var upp eller ner. När jag tillslut var ovanför vattenytan igen, något omtumlad, fortsatte skrattande. Något måste slagit slint för jag slutade skratta först 10 minuter senare.
Jag giller vänerhavet och vålö-stugan, hade det vart sommar året runt skulle jag lät byta bort Göteborg och bo där jämt!
Fast om jag verkligen åkte kan ju diskuteras. Jag föll mest, både framåt bakåt åt sidan och under vattnet. Jag insåg till min förtvivlan att det som fattades var armmuskler så till nästa sommar ska jag briljera, både med nya armmuskler och vattenskidskills.
Efter vattenskidåkning blev det bananbåt, jag har nog inte skrattat och skrikit så mycket sen första gången jag åkte balder.
Den som hade önskat sig en rofylld eftermiddag på vänerhavet gjorde misstaget att vara i närheten av oss. Skrikande och skrattet fortsatte tills vi alla flög av i en jävla fart. Jag snurrade så många varv i vattnet att jag inte längre förstod vad som var upp eller ner. När jag tillslut var ovanför vattenytan igen, något omtumlad, fortsatte skrattande. Något måste slagit slint för jag slutade skratta först 10 minuter senare.
Jag giller vänerhavet och vålö-stugan, hade det vart sommar året runt skulle jag lät byta bort Göteborg och bo där jämt!
En riktig 25öresväg väg
Vi flydde fältet mot skogen, ängarna och vänerhavet i eftermiddags. Fikapaus 1 togs efter 5 minuters gång, där efter gav vi oss in på en riktig 25öres väg kantad av blåbär, hallon, lingon och smultron. Hittade en hemlig strand vid ett skogsbryn där vi stannade för fika nummer 2 och fiskande. Jag drog upp en lax, en mört, en torsk och en regnbågsforell. Sanningen är egentligen att vi inte fick en enda firre på kroken, gifflar med kanelsmak är inte tillräckligt fint!
Vi vandrade vidare ut ur skogen och hamnade i Medhamn. Vi närmare oss strax ett gult hus där ifrån hörs ljudet från.. en påfågel? Inget vi hann att fundera över länge ändå då kacklande överröstas av två sjövilda barn som skriker någon form av rövarskrik. När dom ser oss längs vägen ylar dom och springer mot oss. Tur för oss var att en grind blockerade vägen mellan oss och barnen vad som hade hänt annars vågar vi inte ens tänka på. Ingen skulle sakna oss i Medhamn.
Vi fortsatte vår vandring och det verkar helt plötsligt väldigt logiskt att man blir skogstokig på landsbyggden. Det är 1 kilometer till närmaste hus, myggorna suktar efter dig 24 timmar om dygnet och tystnaden är så extrem att du kan höra en bil komma på 3 kilometershåll. Det trevliga med landsbyggden är dock husen och folket. Vi har hejjat på människor som aldrig förr och även stannat och pratat.
- Promenad?
- Javisst!
- Härligt!
Fika nummer 3 intogs i Broby, vi lyssnade på fårens bräkande och undrade över vad de egentligen sa. Sen var det bara att påbörja den 7,5 kilometers långa vägen tillbaka. Vi inledde lite fint med att se en kopparödla. Jag skrek så att jag väckte upp närmaste hushållen. Därefter såg vi minst 10 grodor. Sen såg vi en platt orm och ytterligare en kopparödla. Mörkret börja fall väldigt snabbt nu, innan vi visste ordet av var det kolsvart och de vidrigaste av avskum visade sig, fladdermössen. Dom var helt klart efter oss i minst 3 kilometer, och lågt flög dom, jag är 100 % säker på att de var ute efter mig.. näst intill 110 % säker.
Det visade sig att vägen vi nu vandrade på var en riktig ettöresväg. Det var så mörkt att vi knappt såg handen framför oss längre. Bakom varje gran tycktes det lura vargar, vildsvin och älgar. Lyckan var fulländad när vi tillslut nådde bilen.
Bilturen var inget halleluja-moment, någon (pappa) hade mixtrat med ljusen så det tog lång tid innan vi fick på helljusen. Vi mötte en grävling på vägen hem, jag och Fredrik skrek lyckligt för i Kristinehamn är grävlingar ungefär lika stort som Michael Jackson. De blir tv-kändisar, omskrivna i lokaltidningen, fotograferade och beundrade.
Det är dagar som denna som får mig att överleva hösten. Det må vara klyschigt, men värmländsk sommar kan vara det bästa. För det är jävligt najs att vandra fram på en grusväg kantad av bär med vänern kluckade brevid sig och solen gassade i ansiktet.
Vi vandrade vidare ut ur skogen och hamnade i Medhamn. Vi närmare oss strax ett gult hus där ifrån hörs ljudet från.. en påfågel? Inget vi hann att fundera över länge ändå då kacklande överröstas av två sjövilda barn som skriker någon form av rövarskrik. När dom ser oss längs vägen ylar dom och springer mot oss. Tur för oss var att en grind blockerade vägen mellan oss och barnen vad som hade hänt annars vågar vi inte ens tänka på. Ingen skulle sakna oss i Medhamn.
Vi fortsatte vår vandring och det verkar helt plötsligt väldigt logiskt att man blir skogstokig på landsbyggden. Det är 1 kilometer till närmaste hus, myggorna suktar efter dig 24 timmar om dygnet och tystnaden är så extrem att du kan höra en bil komma på 3 kilometershåll. Det trevliga med landsbyggden är dock husen och folket. Vi har hejjat på människor som aldrig förr och även stannat och pratat.
- Promenad?
- Javisst!
- Härligt!
Fika nummer 3 intogs i Broby, vi lyssnade på fårens bräkande och undrade över vad de egentligen sa. Sen var det bara att påbörja den 7,5 kilometers långa vägen tillbaka. Vi inledde lite fint med att se en kopparödla. Jag skrek så att jag väckte upp närmaste hushållen. Därefter såg vi minst 10 grodor. Sen såg vi en platt orm och ytterligare en kopparödla. Mörkret börja fall väldigt snabbt nu, innan vi visste ordet av var det kolsvart och de vidrigaste av avskum visade sig, fladdermössen. Dom var helt klart efter oss i minst 3 kilometer, och lågt flög dom, jag är 100 % säker på att de var ute efter mig.. näst intill 110 % säker.
Det visade sig att vägen vi nu vandrade på var en riktig ettöresväg. Det var så mörkt att vi knappt såg handen framför oss längre. Bakom varje gran tycktes det lura vargar, vildsvin och älgar. Lyckan var fulländad när vi tillslut nådde bilen.
Bilturen var inget halleluja-moment, någon (pappa) hade mixtrat med ljusen så det tog lång tid innan vi fick på helljusen. Vi mötte en grävling på vägen hem, jag och Fredrik skrek lyckligt för i Kristinehamn är grävlingar ungefär lika stort som Michael Jackson. De blir tv-kändisar, omskrivna i lokaltidningen, fotograferade och beundrade.
Det är dagar som denna som får mig att överleva hösten. Det må vara klyschigt, men värmländsk sommar kan vara det bästa. För det är jävligt najs att vandra fram på en grusväg kantad av bär med vänern kluckade brevid sig och solen gassade i ansiktet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)