Fågel i fönstret

Shit.

Jag vet att det inte låter moget eller speciellt intellektuellt att inleda ett blogginlägg med shit, men det här är faktiskt en motherfuckingshitsituation.

Alldeles nyss satt jag och godan ro och drack mitt kaffe. Ute blåste syrenen och regnet öste ner, jag tyckte nästan lite synd om dom stackarna som idag tar studenten.

Helt plötsligt flyger en fågel in i fönstret, jag trodde att han skulle stanna i sista stund men så blev det inte..

Den lilla sparvisen flög med huvudet före rakt in i fönstret. Jag börjar skrika i panik, så att mamma P kommer och undrar vad som står på. I panikens stund skriker jag ännu mer om döden, fåglar, dom sista krämporna och livets gång.

Mamma P dumförklarar mig självklart och säger att sparvisen säkert inte dött utan bara "svimmat lite och kanske fått en hjärnskakning".

Försiktigt öppnar jag dörren för att se om den lilla sparvisen lever..

och där ligger han och försöker röra på sin lilla vinge.

In igen och skriker ännu mer om de sista krämporna och att om Sparvis dör är han mamma P's ansvar.

Mamma P hävdar fortfarande att han bara "tar igen sig". Jag vägrar fortfarande att tro henne och börjar fundera ut potentiell gravplats. Den bästa platsen skulle nog vara i rabatten där vi begravde min tjocka kanin Mimmi.

Jag berättar för mamma P att vi nu måste ha sorg i huset. När min kanin dog satt jag inne i två dagar och lyssnade på Yesterday om och om igen. Begravningen hölls i trädgården, jag var den enda som grät.

Jag tänkte mig något liknande arrangemang för Sparvis, men istället tänkte jag sjunga "sista morgonen" och då speciellt den här delen:

vi körde på en fågel och begravde den

nånstans vid en sjö

Att vi varken körde på Sparvis eller begravde honom vid någon sjö spelar ingen roll, det är tanken som räknas .

Efter att tillslut ha övertygat Mamma P om att vi iallafall måste ge honom en hederlig begravning går vi ut för att kolla till honom, så att ingen äcklig katt sitter och käkar på hans lilla kropp.

Och vem sitter d där på gräsmatten och äter gräsfrön som att det inte fanns någon morgondag, jo Sparvis såklart!

Då mådde jag bra i kroppen.

Sen skrämde jag bort honom för någon måtta på djurvänlighet får det allt vara.

Grin-Stin

Eftersom jag lever upp till mitt namn tänkte jag följa Saras "list-trend" och lista mina bästa snyftprogram.

1. Extreme home makeover, den ständiga etta sen flera år tillbaka.
Det praktiska med det här programmet är att man inte behöver se hela programmet, inte ens halva, för att bryta ihop och gråta värre än värst. Jag brukar nöja mig med de första fem minuterna och de sista tio för att få min dos. Ett helt program skulle helt klart vara att överdosera!

2. Spårlöst, som i vintras kom tillbaka igen efter ett sändningsuppehåll. Ingen var lyckligare än jag. Vill man inte se hela programmet går det mycket bra att se halva för att förstå allvaret. Jag brukar så gott som alltid gråta mycket mer än personerna som i programmet återförenas. Ytterligare ett plus med det här programmet är att efter du torkat tårarna kan chatta med huvudpersonerna på tv4. Då brukar man inse att alla som samlats där är lika gråtmilda. Då gråter jag lite till.

3. Supernanny, inte för att jag själv har några besvärliga barn eller för att jag var speciellt besvärlig själv.. men ack så gråtvänligt det är!
De kämpande föräldrarna, de skrikande barnen, den barska nannyn.. och jag som gråter i tv-soffan. I slutet får man alltid se en bild av den lyckliga familjen och barnen som blivit mutade för att tacka ABC och supernanny i slutet. Ytterst kommersiellt och fake, men jag gråter som vanligt ändå.

4. Top model, när Tyra berättar vem som får "pack your belongings and go home". Det kvittar om personen som åker inte ut är någon favorit hos mig, jag gråter ändå. Musiken som spelas och den stackars modellen packar sin rullväska och kämpar ner för trappan.

5. Wildlife-nannys, har jag egentligen inte sett speciellt många avsnitt av men programmets gråtpotential var fantastisk! Random människor i världen hjälper föräldralösa djur. Sist jag såg det här handlade det om en zebra som just kommit i puberteten. Zebran tjurade, nannyn kämpade, jag grät. Som supernanny fast med zebra istället för barn, samma sak olika namn.


Det där var alltså top 5 för den som vill gråta lite. Det är bra att gråta då och då, men gör det gärna i ensamhet! Vissa människor kan uppleva dig som mycket underlig om du bryter ihop till top model, ensam gråtare är den bästa gråtaren.

Dagens bästa

Här sitter man, inomhus och försöker plågsamt skriva ihop dom sista tre sidorna i arbetet. Ute skiner solen och en öl vore frestande..

MEN..

då ser jag det här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5164374.ab på aftonbladet, och det gjorde utan tvekan min dag.

Bilden lånades från Aftonbladet och är nu min bakgrundsbild på datorns skrivbord!

Hårdrockstema

Om inte allt för många dagar är det dags för hårdrockfest och jag är lika pepp som alltid när det vankas temafest!
Temafest är den bästa formen av fest. Tema innebär att man helhjärtat måste gå in för temat både i klädsel, hår, humör, musik, mat och dryck.

Jag har redan börjat planera och fundera..

det kommer bli najs det här!

Gammelt

Jag har faktiskt inget alls att blogga om. Så kollage tycks vara det nya svarta.
Det roliga med att ha vänner som man har känt läääänge är att man kan gå tillbaka och kolla på bilder från tid och otid och skratta och skämmas om vartannat.

Det här kollaget heter "gamle bilder jag snodde från Sandra"

Rom

Jag fick en liten hint om att jag borde uppdatera min blogg. Så sant som det var sagt, det ska jag också!
Jag åkte till Rom, jag kom hem från Rom. Jag åkte som ett stycke, kom hem som ett stycke.
Jag åkte med två fungerande fötter, kom hem med två icke-fungerande fötter.
Vi har gått så att fötterna blödde, men det kompenserades med vin och kultur!

Rom kan vara en av de finaste städer jag vart i, som mamma Eva-Lenin skulle sagt:
"Man kan verkligen känna historiens vingslag"
Vi har fått se många fascinerande ting som colosseum, forum, peterskyrkan och en brud med ansiktsmålning som kissade på gågatan. Jag skulle tippa på att hon var från Konstfack, di där könstnärerna har så mycket tokigt för sig.

Vi har också fått se några av de mest briljanta uppvisningarna av parkeringar. Dubbelparkering var populärt, även trippelparkering. Min favorit i parkeringsväg är helt klart den där med att köra på bilen framför för att själv kunna komma ut. Inte heller lämnar man då en lapp och en ursäkt, istället rycker man på axlarna och avleder det med ett skratt. Jag kunde nästan höra hur dom tänkte: "vad är väl en buckla på bilen när tutan fortfarande fungerar?!"

Vi har även vart "bella bella" hela veckan. Jag tackade duktigt, speciellt den gången när jag hade två timmars sömn i kroppen, svettig, fett hår och glasögon. Då kände jag mig vacker som aldrig förr.

Jag och Starlight kände oss som Rom-experter för varje dag som gick, vi hittade rätt, skippade köer och valde rätt tunnelbana. När självförtroendet var som högst övervägde vi faktiskt att starta en Rom-blogg. Hur som helst, en väldigt najs resa som var värt varenda öre (trots att det faktiskt inte blev alls så dyrt som vi befarat)

De stora existentiella frågorna

som vad är meningen med livet, vad händer efter döden och varför blir min väska bara tyngre och tyngre?
Jag har lämnat all packningshysteri nu och insett att jag faktiskt, jo faktiskt är klar redan..
Igår vägde jag väskan, en tjusig vikt på 6.4 kilo, idag vägde jag väskan igen det enda som hade tillkommit sen sista var ett linne och ett paraply. Nu visades istället ett otjusig vikt på 7.3 kilo, nästan ett kilo tyngre än sist. Hur har detta gått till? Paraplyet väger inte ett kilo, inte ens i närheten. Hade det vägt 1 kilo hade jag haft armmuskler och det har jag inga.
Jag tycker själv att jag har visat upp goda packnings skills idag, jag har inte med mig kläder för ett helt kompani, jag inte heller med mig några onödiga prylar som solhatt och gasolkök. Jag har det det allra viktigaste för 5 dagar Rom, alltså pengar, pass och vaselin.